Skalbaggen

Mm, det var det. Nu är det helt slut. Man kan inte vara EN person som kämpar för att ett förhållande ska funka. Man måste kämpa tillsammans och inte mot varandra. Jag har mått så otroligt dåligt den senaste tiden, allting har kännts hopplöst och oroligt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag älskar Marc och kommer troligtvis alltid att göra, antingen på det ena eller andra sättet. Och därför är jag ledsen att det är slut slut slut nu. Men samtidigt känner jag mig lättad i förhoppningen av att kanske inte behöva bli sårad typ minst en gång om dagen längre...  Som det är nu så har jag levt varje dag i hopp om att nästa dag ska bli bättre. Och det är verkligen verkligen fel.

Jag var sjukt ledsen när jag åkte från Lund för ca 1 timme sedan, och jag menar RIKTIGT ledsen (obs, kör aldrig bil när du är ledsen, höll på att krocka med 2 mopedister samt köra av vägen vid ett flertal tillfällen). Men nu när jag är hemma och skriver detta så är det inte så farligt. Jag menar jag är fortfarande ledsen och allt. Men det känns som det kanske ändå var rätt...som att det var dags. Det är nu jag ska leva mitt liv, resa, jobba och tjäna pengar, festa och hitta på galna och impulsiva saker. Det ser jag ändå fram emot, även om det känns skrämmande att göra allt det UTAN Marc. Men jag vet inte, den här "känns helt ok-grejen" kanske bara är en fas, kanske beror på att jag är lite nollställd just nu också. Men nej, förhoppningsvis inte, vi har tekniskt sett redan gjort slut en gång. Och då gick jag igenom otroligt många faser, det räcker nu...

Detta har varit svårare än jag någonsin hade trott, hela brake up grejen. Att slita sig loss och släppa taget är verkligen inte lätt, speciellt när man fortfarande är vänner. För det är vi, och det vill jag att vi ska vara. Det kommer antagligen vara sjukt svårt. För att inte tala om den dagen då någon av oss hittar någon annan. Nej, den dagen ska vi inte ens tänka på...

Det känns slut denna gången. Helt slut. Och det fanns inte ens en tvekan om att jag skulle behålla "I ett förhållande med Marc B********" på facebook längre, eller att jag skulle heta "Lina <3 Marc" på msn och tvärtom. För det har faktiskt varit så ända sen vi gjorde slut "första gången". Men nu är det dags, dags att släppa taget och gå vidare. Sen får vi se vem som följer med mig på vägen. Någon frivillig?





Och nej, bilden stämmer inte riktigt. För jag står fast vid att jag verkligen fortfarande älskar dig som person och kommer alltid göra. Du är underbar och de bra studerna vi har haft tillsammans har varit oslagbara. Du är den första jag ringer till när jag känner mig ledsen eller glad och jag skulle aldrig vilja ändra det. Detta är ett nytt kapitel helt enkelt...