Skalbaggen

Fick ett mail som handlade om cancer och hur mycket man borde uppskatta livet. Detta stod i slutet:

Happiness is always there within reach, no

matter how long it lasts.....

lets enjoy life and don't live a complicated life.

Life is too short.


Work as if it was your first day.

Forgive as soon as possible.

Love without boundaries..

Laugh without control

and never stop smiling.


Väldigt värt att tänka på, alltid.

UschUschUsch!! Har precis läst (och sett bilder) från mordet på Saga och Max i Arboga. Två barn som var 6 respektive 4 år gamla, där ex-flickvännen till deras mammas pojkvän hade varit så avundsjuk att hon kommit hem till familjen när mamman och barnen var hemma och slog ihjäl barnen med en hammare! Hur sjukt är inte det?? Så sjukt hemskt. Sitter helt klarvaken och mår sjukt illa just nu. Hur kan någon slå två små vacka barn som har hela livet framför sig på grund av svartsjuka. Och barnen hade inte ena något att göra med det hela.

Piratebay har lagt upp bilder på barnens obduktion och vägrar ta bort dom. Hjälp därför till och skriv på denna lista för att det ska tas bort! När tillräckligt många namn är med kommer listan att skickas till en ansvarig på Pirate Bay så att det tas bort!
Så av respekt till familjen, skriv på! Inte skulle väl du vilja se dina anhöriga ligga helt blodiga och öppnade för hela världen på internet?

http://www.namnlista.se/ang-arboga-barnen-max-och-sagas-obduktionsbilder-som-finns-pa-pirate-bay/

Fan alltså, så sjukt, hoppas familjen kan hitta någon slags ro i själen någon gång iallafall.

Usch, det finns mycket jag inte kan skriva om i bloggen nu för tiden. Det är väl därför det blivit en otroligt fattig uppdatering också. Kort och gott så började jag träffa en kille (som vi kan kalla A) bara några dagar efter Marc och mitt andra break up. Det blev dock väldigt komplicerat med A då han är kompis med Marc. Mm jag vet, men jag hade träffat A redan efter första gången Marc och jag gjort slut, då blev det dock ingenting med tanke på att jag fortfarande ville kämpa för Marc.

När jag sedan för en tid sedan berättade för Marc att jag äntligen hade gått vidare och nu börjat träffa A blev det inte så roligt. Marc blev inte alls glad och jag fick i princip välja mellan A eller att ha Marc som kompis. Att Marc och jag skulle vara vänner betydde otroligt mycket för mig och jag hade inte kunnat tänka mig ett liv utan honom. Men jag var tvungen att tänka på mig själv och vad som gjorde mig lyckligast för stunden, vilket var A. Jag bestämde mig för att fortsätta träffa A och se vart det ledde. Så Marc och jag bestämde att inte träffas eller höras så länge jag var med A. Detta gick inte jätte bra... Marc var superledsen hela tiden. Men jag kände att jag var tvungen att följa mina instinkter och va med den personen som gjort mig lycklig efter flera månaders depression.

För några dagar sedan fick jag reda på att Marc nu insett vad han gjort och ångrar sig. Att han inte insett det tidigare på grund av att jag alltid funnits där hur han än har behandlat mig och gjort slut. Men att när jag nu väl glider ur händerna går det upp för honom att jag inte kommer finnas där på samma sätt längre.

Självklart hade jag varit dum om jag i det läget släppt taget om den som gjorde mig lycklig på så länge. Därför sa jag att jag ville fortsätta träffa A och se var det skulle leda. Och det gjorde jag, vi träffades några gånger och allt kändes jätte bra, vi kunde prata om allting helt avslappnat, hade samma humor och allt det där. Men nu har jag insett att jag inte kan gå vidare. Det funkar inte. Marc och jag har varit tillsammans 2½ år. Det släpper man inte på några dagar. Hur mycket jag än gillar A och hur bra vi än funkar tillsammans så går det inte. Min hjärna är kaputt nu och mitt hjärta också.

Jag säger inte att jag ska gå tillbaka till Marc, men faktum är att jag inte kan gå vidare än. Det hade inte varit sjysst mot A eller vem jag än träffat. Man måste ha en viss återhämtningstid för känslorna efter att ha kommit ur ett väldigt känslosamt och stormigt förhållande på 2½ år. Att berätta detta för A som jag gjorde igårkväll var verkligen inte lätt. Man känner sig som världens sämsta människa och jag känner mig dum att jag ens inledde någonting från början, då jag hade kunnat räkna ut att detta skulle hända. Dock ångrar jag ingenting med tanke på hur lycklig jag har varit. Men ska man inleda någonting nytt så måste man vara berädd att ge det 100% och det är inte jag.

Så, nu har ni fått en flummig, ytlig och konstig update till varför jag inte kunnat uppdatera på länge. Over and out for now.

Fan alltså. Ibland är inte livet så jävla roligt trots allt. Och JA, jag uppskattar mitt liv och jag har det bra och mat på bordet och vänner som bryr sig och allt det där. Men just nu är det inte roligt bara. Och inte blir det bättre av att den ena efter den andra berättar för mig att jag verkar deppig hela tiden... För ja, det kanske jag är, jag är ändå glad från och till men jag är deppig just nu. Jag har inget jobb och tjänar inga pengar. Och pengar = möjlighet att göra vad man vill. Just nu känner jag mig LÅST. För jag har inte de där mirakelpengarna som jag HELT ÄRLIGT tror hade gjort allting bättre. Jag skiter i att människor säger att man inte blir lycklig av pengar. För JO, det är jag övertygad om att man blir. Jag har dessutom förutsättningarna till att göra massa grejer som jag skulle vilja göra, men jag har inte medlet till att göra det.

Det blir att man för det mesta bara sitter hemma om dagarna och bloggar/läser bloggar, kollar facebook, kollar mailen om det kommit något otroligt mail som säger "Lina, du har fått jobb hos oss! Vi vill ha dig! Kom så fort du kan!". Men det mailet kommer aldrig. Och visst jag har kanske inte legat på så flitigt på jobbfronten. Men jag är så trött på alla som tjatar om de här JÄVLA JOBBEN som man tydligen måste ha för att få pengar.

Missförstå mig inte, jag har definitivt INTE bangat ett jobb där jag får slita för pengarna, det är mest själva tjatet om ansträngningen, samtidigt som man är deppig, samtidigt som fler och fler får jobb och pengar runt omkring en, samtidigt som man känner pressen inifrån.

Och självklart har vi även den där elendiga kärleken som ju MÅSTE vara så komplicerad. Det gör ju inte situationen bättre heller precis...

Läser väldigt många bloggar själv, och har märkt att ALLA skriver väldigt mycket om Michael Jacksons död osv... Jag har inte gjort det :/.... ser helt ärligt ingen direkt anledning till det heller. Jag tycker självklart att det är sjukt hemskt och allting, jag tyckte också att han var en RIKTIGT bra artist, men enligt mig gör det inte honom mer värd som människa. Så varför bli SUPERledsen och hysterisk över att en 50 årig man som levt sitt liv maximalt har dött, när det finns flera flera barn som både våldtas och mördas och torteras varje dag som knappt ens har hunnit starta sina liv? DET är det värt att bli upprörd och ledsen över.

Och nej, jag tycker inte att jag är hemsk som säger så. Jag tycker bara att ett liv som popstjärna inte är mer värt än oss "vanliga" människors liv.

På tal om någonting HELT annat, gå in på denna länk:  Gratis SMS och registrera er! Asnice med massa gratis sms! :P haha, jag är så nördig.

Puss so long

Nu ska jag på en av de sista skoldagarna för gymnasiet... är egentligen inte lönt att jag går, ska bara få betyg, men det är det enda sättet att inte tänka på allt skit. Det börjar gå upp för en mer och mer för varje dag vad som egentligen har hänt. Mår illa och har ont i magen konstant, låter kliché men det gör sjukt ont i kroppen hela tiden, är verkligen som att någon vrider om en kniv i hjärtat och i bröstet hela tiden. Enda sättet att minska det är att göra saker, därför ska jag sticka till skolan nu... fan, jag vill inte ha detta skitet, varför får man inte bara lov att vara glad de sista jävla dagarna på alla 12 jävla skolår man har tagit sig igenom??!

Den jobbigaste stunden är när man ligger ensam i sängen på kvällarna, och stunden när man vaknar på morgonen och inser att allt inte bara varit en dröm...

Tänker inte gå in på detta så djupt just nu. Men igår hände något jag aldrig trodde skulle hända. Vi gjorde slut. Min pojkvän och jag. Eller nu kan jag ju inte säga min pojkvän längre... Marc heter han så det är vad jag kallar honom nu istället. Efter 2 ½ år, varav 1 år där han låg i lumpen. Det var hemskt. När alla i hans grupp ryckte in var det i princip bara 2-3 st som inte hade någon flickvän. När året var slut var det bara Marc och jag kvar. Vi var de enda som klarade oss igenom det.

Det har alltid varit mycket problem och mycket så gått emot oss. Men vi har alltid stöttat varandra och tagit oss igenom både bra och dåliga stunder. Hur hemskt någonting än har varit,så har man alltid kunnat berätta det för varandra och fått tröst... Förutom de dåliga stunderna så har vi haft så underbara stunder tillsammans också. Varenda sekund har man njutit av och känt sig lyckligt lottad över. Varenda sekund utan varandra har känts tom och fylld av saknad. När vi hade det bra, fanns det inget bättre, då var livet på topp och ingenting kunde förstöra det. Man visste ju alltid ändå att vad som än händer så har vi varandra.

Men sedan igår finns inget av det längre. På en sekund förändras allt. Hur kan det bli så? Hur kan båda två fortfarande dessutom älska varandra, men utan några känslor kvar? Iallafall från den enas sida...

Kommer aldrig glömma blicken precis innan han sa det. Mår illa på tanken av den. Jag trodde aldrig att jag skulle få den blicken från honom. Plötsligt känner man sig bara som en i mängden eller nåt... Och allt hände i det röda skjulet...inte för att någon har en aning om vad jag menar. Men det var där vi satt när vi först blev tillsammans, var passionerade och superkära. Jag har alltid sett den platsen som speciell för oss, och nu hatar jag den. Jävla röda skjul.




Vet inte varför jag lägger upp denna bilden, men who cares...