Skalbaggen

Usch, det finns mycket jag inte kan skriva om i bloggen nu för tiden. Det är väl därför det blivit en otroligt fattig uppdatering också. Kort och gott så började jag träffa en kille (som vi kan kalla A) bara några dagar efter Marc och mitt andra break up. Det blev dock väldigt komplicerat med A då han är kompis med Marc. Mm jag vet, men jag hade träffat A redan efter första gången Marc och jag gjort slut, då blev det dock ingenting med tanke på att jag fortfarande ville kämpa för Marc.

När jag sedan för en tid sedan berättade för Marc att jag äntligen hade gått vidare och nu börjat träffa A blev det inte så roligt. Marc blev inte alls glad och jag fick i princip välja mellan A eller att ha Marc som kompis. Att Marc och jag skulle vara vänner betydde otroligt mycket för mig och jag hade inte kunnat tänka mig ett liv utan honom. Men jag var tvungen att tänka på mig själv och vad som gjorde mig lyckligast för stunden, vilket var A. Jag bestämde mig för att fortsätta träffa A och se vart det ledde. Så Marc och jag bestämde att inte träffas eller höras så länge jag var med A. Detta gick inte jätte bra... Marc var superledsen hela tiden. Men jag kände att jag var tvungen att följa mina instinkter och va med den personen som gjort mig lycklig efter flera månaders depression.

För några dagar sedan fick jag reda på att Marc nu insett vad han gjort och ångrar sig. Att han inte insett det tidigare på grund av att jag alltid funnits där hur han än har behandlat mig och gjort slut. Men att när jag nu väl glider ur händerna går det upp för honom att jag inte kommer finnas där på samma sätt längre.

Självklart hade jag varit dum om jag i det läget släppt taget om den som gjorde mig lycklig på så länge. Därför sa jag att jag ville fortsätta träffa A och se var det skulle leda. Och det gjorde jag, vi träffades några gånger och allt kändes jätte bra, vi kunde prata om allting helt avslappnat, hade samma humor och allt det där. Men nu har jag insett att jag inte kan gå vidare. Det funkar inte. Marc och jag har varit tillsammans 2½ år. Det släpper man inte på några dagar. Hur mycket jag än gillar A och hur bra vi än funkar tillsammans så går det inte. Min hjärna är kaputt nu och mitt hjärta också.

Jag säger inte att jag ska gå tillbaka till Marc, men faktum är att jag inte kan gå vidare än. Det hade inte varit sjysst mot A eller vem jag än träffat. Man måste ha en viss återhämtningstid för känslorna efter att ha kommit ur ett väldigt känslosamt och stormigt förhållande på 2½ år. Att berätta detta för A som jag gjorde igårkväll var verkligen inte lätt. Man känner sig som världens sämsta människa och jag känner mig dum att jag ens inledde någonting från början, då jag hade kunnat räkna ut att detta skulle hända. Dock ångrar jag ingenting med tanke på hur lycklig jag har varit. Men ska man inleda någonting nytt så måste man vara berädd att ge det 100% och det är inte jag.

Så, nu har ni fått en flummig, ytlig och konstig update till varför jag inte kunnat uppdatera på länge. Over and out for now.