Skalbaggen

Tänker inte gå in på detta så djupt just nu. Men igår hände något jag aldrig trodde skulle hända. Vi gjorde slut. Min pojkvän och jag. Eller nu kan jag ju inte säga min pojkvän längre... Marc heter han så det är vad jag kallar honom nu istället. Efter 2 ½ år, varav 1 år där han låg i lumpen. Det var hemskt. När alla i hans grupp ryckte in var det i princip bara 2-3 st som inte hade någon flickvän. När året var slut var det bara Marc och jag kvar. Vi var de enda som klarade oss igenom det.

Det har alltid varit mycket problem och mycket så gått emot oss. Men vi har alltid stöttat varandra och tagit oss igenom både bra och dåliga stunder. Hur hemskt någonting än har varit,så har man alltid kunnat berätta det för varandra och fått tröst... Förutom de dåliga stunderna så har vi haft så underbara stunder tillsammans också. Varenda sekund har man njutit av och känt sig lyckligt lottad över. Varenda sekund utan varandra har känts tom och fylld av saknad. När vi hade det bra, fanns det inget bättre, då var livet på topp och ingenting kunde förstöra det. Man visste ju alltid ändå att vad som än händer så har vi varandra.

Men sedan igår finns inget av det längre. På en sekund förändras allt. Hur kan det bli så? Hur kan båda två fortfarande dessutom älska varandra, men utan några känslor kvar? Iallafall från den enas sida...

Kommer aldrig glömma blicken precis innan han sa det. Mår illa på tanken av den. Jag trodde aldrig att jag skulle få den blicken från honom. Plötsligt känner man sig bara som en i mängden eller nåt... Och allt hände i det röda skjulet...inte för att någon har en aning om vad jag menar. Men det var där vi satt när vi först blev tillsammans, var passionerade och superkära. Jag har alltid sett den platsen som speciell för oss, och nu hatar jag den. Jävla röda skjul.




Vet inte varför jag lägger upp denna bilden, men who cares...